Olycka i Hallavara, 55m från start
Vissa har redan hört om detta, och för andra är detta något nytt, ta ett djupt andetag och andas ut. Läs allt innan ni hör av er till mig eller ringer hem och oroar er i onödan!
Dagen började lugnt med att jag steg upp sammtidigt som tjejerna i familjen lämnade huset för hobb respektive skola. Där efter stor det en massa på schemat - vattning, städning, tvätt, disk, solning, promenad, OTH etc.
Under förmiddagen sms:ade jag även med R för att fråga när hennes föreläsningar var över så vi kunde bege oss ut på en träningstur. Vid 13 ringer hon och frågar om jag är klar för att bli upplockad om 30 min. När 30 min gått var jag redo för att ge mig iväg så jag satte på mina nya träningskor, hade rollerbladesen i armarna med både posten och väskan. Halvvägs upp i skogen här hemma bytar jag till mina rullande vänner på fötterna för att komma fram lite fortare och träna sammtidigt jag kör mot R. Blir uppockad vid Bixen för att sedan åka mot Hallavara. Där letar vi upp Rrollerblades för att båda bege oss ut på en lång-tur.
Tar väge ner mot Hovs Hallar vilket är en utdragen nerförsbacke, samme backe som min kära vän R var med om en olycka för 2 år sedan. Vi börjar sakta rulla nerför och stannar efter den första lilla sluttningen för att inte åka alldelles för fosrt. Men vad hjälpte det, efter 5 meter kommer det en bil bakom oss som kör om, nere i T-korningen kommer en liten vit-skruttibangbang in mot vägen vi är på ch säg runt 5 meter in stannar den till kanten varför har jag ingen aning, samtidigt stannar även den andra bilen med 8 meters mellanrum och bra står. Farten börjar öka på våra hjul och Ida(R´s hund) börjar även hon få upp farten, så stanna vet jag att det är omöjligt, då vägen inte är mega bred för att jag ska kunna snurra runt och vända. Väl framme i höjd med bilen som nöjlgen kort om oss börjar tankarna hur jag ska ta mig till.
1. Köra över på andra sidan för att lätt ta mig förbi!? Men vem vet, kanske börjar någon av bilarna köra och då hamnar jag i klämme
2. Försöka klämma mig imellaan vägkanten och den vita bilen?
I och med det går så pass fort det gör hinner jag tänka flera tankar om hur jag ska göra och hur jag kommer se ut efter händelsen, vilket inte var mega smart. Men beslutet måste fattas fort då jag närmar mig snabbare och snabbare för varje sekund.
För att göra berättelsen kortare, så valde jag att trycka ihop mig mellan den vita-skruttibangbang och vägkansten då jag viste att det var meningslöst att få stop på både Ida och mig, idiotiskt att köra över till andra sidan då vem vet vilken bil som kunde börja köra. Väl framme vid bilen(fråga mig inget om märkena eller passagerarna, inget jag lagt på minnet) känner jag att detta kommer aldrig gå, jag kommer fastna med foten i den stora gropen som är precis intill där asfalten slutar, så på några bråkdelar av en sekund tar jag beslutet att kliva rakt ut i diket med vänster fot. Väl när jag lyfter foter känner jag att detta kommer aldrig gå för min fart är alldeles för hög för att bara helt plötsligt sluta, något lärde jag mig på mina fysik lektioner i skolan. Ida kommer imellan och jag stupar rätt ner i den rellativt stora diket. När farten väl slutat reser jag mig upp för att känna efter vad som skulle kunna vara brytet eller skadat. När jag inser att jag kan stå går jag ut på vägen igen, R kommer till oss för att se vad som hänt och bilarna, efter mycket om och men BARA kör, inte ens 'Hur gick det? Allt bra?' Utan de bara körde!
Både omtumlad och i chock säger jag vi kör vidare, för hade jag slutat där hade ag aldrig satt på mig ett par rollerblades igen- Men bara runt första svängen tittar jag ner på mitt ben och ser blod, en massa blod. Känner svindel och illamående så R häller vatten på det så att blodet försvinner. Där efter kommer allt, chocken släpper och jag börjar känna efter var jag har ont. Ögonen fylls av tårar medan jag skrattar åt det hela då jag känner mig ganska dum.
R berättar även hur hon såg det hela och önskade hon hade fotografiskt minne så hon kunde visa mig hur grasiöst jag hade äkt ner, tagit ett steg ut i diket och helt plötsligt föll i diket. Visst lät det roligt, och jag erkänner jag skrattade, med jag trör att det skrattet innehöll så mycket mer för jag blev skit rädd och var.
Väl tillbaka i soffan hemma hos R (bara 100 meter därifrån) blev det våta handukar runt knät, hela armen samt bak mot ryggen och en i pannan. Inte nog med att jag skrapa mig och köttade upp huden så var diket fullt med brännässlor, så jag brände hela armen samt fick en alargiskchock uppepå såg det såg förjäkligt ut.
Så nu sitetr jag här ca 7h senare, benet värker och såren går upp och börjar blöda lite då och då, armen både bränner och värker, höften blöder, och jag kan knappt gå på benet eller anvnda höger armen. Hoppas innerligt det är bättre imorgon. Även glad skolan är slut för veckan för dit hade jag inte kunnat ta mig imorgon!
Ledsen detta inlägg både tog tid och innehåller stavfel eller fel bokstäv, men jag skriver bara med vänster(högerhänt vanligtvis när jag skriver). en sak kan jag säga, Änglavakt är jag 100 på jag har. För bara några cm ifrån fanns det stenar och bilen/bilarna kunde båda varit idioter och försökt köra båda två!
Något som är oklart eller undrar något finns jag på mobilen!
Xo C
Ps: Bilder tog inte då jag såg för jäklig ut, R sa hela tiden att jag skulle abrolut inte kolla på armen men nyfiken som jag var gjorde jag det och det var ingen vacker syn. Så nu hoppas jag att jag vaknar upp imorgon, alargin har lagt sig och benet och armen samt höften går att använda annars blir det sjukhuset nästa. ds.
Dagen började lugnt med att jag steg upp sammtidigt som tjejerna i familjen lämnade huset för hobb respektive skola. Där efter stor det en massa på schemat - vattning, städning, tvätt, disk, solning, promenad, OTH etc.
Under förmiddagen sms:ade jag även med R för att fråga när hennes föreläsningar var över så vi kunde bege oss ut på en träningstur. Vid 13 ringer hon och frågar om jag är klar för att bli upplockad om 30 min. När 30 min gått var jag redo för att ge mig iväg så jag satte på mina nya träningskor, hade rollerbladesen i armarna med både posten och väskan. Halvvägs upp i skogen här hemma bytar jag till mina rullande vänner på fötterna för att komma fram lite fortare och träna sammtidigt jag kör mot R. Blir uppockad vid Bixen för att sedan åka mot Hallavara. Där letar vi upp Rrollerblades för att båda bege oss ut på en lång-tur.
Tar väge ner mot Hovs Hallar vilket är en utdragen nerförsbacke, samme backe som min kära vän R var med om en olycka för 2 år sedan. Vi börjar sakta rulla nerför och stannar efter den första lilla sluttningen för att inte åka alldelles för fosrt. Men vad hjälpte det, efter 5 meter kommer det en bil bakom oss som kör om, nere i T-korningen kommer en liten vit-skruttibangbang in mot vägen vi är på ch säg runt 5 meter in stannar den till kanten varför har jag ingen aning, samtidigt stannar även den andra bilen med 8 meters mellanrum och bra står. Farten börjar öka på våra hjul och Ida(R´s hund) börjar även hon få upp farten, så stanna vet jag att det är omöjligt, då vägen inte är mega bred för att jag ska kunna snurra runt och vända. Väl framme i höjd med bilen som nöjlgen kort om oss börjar tankarna hur jag ska ta mig till.
1. Köra över på andra sidan för att lätt ta mig förbi!? Men vem vet, kanske börjar någon av bilarna köra och då hamnar jag i klämme
2. Försöka klämma mig imellaan vägkanten och den vita bilen?
I och med det går så pass fort det gör hinner jag tänka flera tankar om hur jag ska göra och hur jag kommer se ut efter händelsen, vilket inte var mega smart. Men beslutet måste fattas fort då jag närmar mig snabbare och snabbare för varje sekund.
För att göra berättelsen kortare, så valde jag att trycka ihop mig mellan den vita-skruttibangbang och vägkansten då jag viste att det var meningslöst att få stop på både Ida och mig, idiotiskt att köra över till andra sidan då vem vet vilken bil som kunde börja köra. Väl framme vid bilen(fråga mig inget om märkena eller passagerarna, inget jag lagt på minnet) känner jag att detta kommer aldrig gå, jag kommer fastna med foten i den stora gropen som är precis intill där asfalten slutar, så på några bråkdelar av en sekund tar jag beslutet att kliva rakt ut i diket med vänster fot. Väl när jag lyfter foter känner jag att detta kommer aldrig gå för min fart är alldeles för hög för att bara helt plötsligt sluta, något lärde jag mig på mina fysik lektioner i skolan. Ida kommer imellan och jag stupar rätt ner i den rellativt stora diket. När farten väl slutat reser jag mig upp för att känna efter vad som skulle kunna vara brytet eller skadat. När jag inser att jag kan stå går jag ut på vägen igen, R kommer till oss för att se vad som hänt och bilarna, efter mycket om och men BARA kör, inte ens 'Hur gick det? Allt bra?' Utan de bara körde!
Både omtumlad och i chock säger jag vi kör vidare, för hade jag slutat där hade ag aldrig satt på mig ett par rollerblades igen- Men bara runt första svängen tittar jag ner på mitt ben och ser blod, en massa blod. Känner svindel och illamående så R häller vatten på det så att blodet försvinner. Där efter kommer allt, chocken släpper och jag börjar känna efter var jag har ont. Ögonen fylls av tårar medan jag skrattar åt det hela då jag känner mig ganska dum.
R berättar även hur hon såg det hela och önskade hon hade fotografiskt minne så hon kunde visa mig hur grasiöst jag hade äkt ner, tagit ett steg ut i diket och helt plötsligt föll i diket. Visst lät det roligt, och jag erkänner jag skrattade, med jag trör att det skrattet innehöll så mycket mer för jag blev skit rädd och var.
Väl tillbaka i soffan hemma hos R (bara 100 meter därifrån) blev det våta handukar runt knät, hela armen samt bak mot ryggen och en i pannan. Inte nog med att jag skrapa mig och köttade upp huden så var diket fullt med brännässlor, så jag brände hela armen samt fick en alargiskchock uppepå såg det såg förjäkligt ut.
Så nu sitetr jag här ca 7h senare, benet värker och såren går upp och börjar blöda lite då och då, armen både bränner och värker, höften blöder, och jag kan knappt gå på benet eller anvnda höger armen. Hoppas innerligt det är bättre imorgon. Även glad skolan är slut för veckan för dit hade jag inte kunnat ta mig imorgon!
Ledsen detta inlägg både tog tid och innehåller stavfel eller fel bokstäv, men jag skriver bara med vänster(högerhänt vanligtvis när jag skriver). en sak kan jag säga, Änglavakt är jag 100 på jag har. För bara några cm ifrån fanns det stenar och bilen/bilarna kunde båda varit idioter och försökt köra båda två!
Något som är oklart eller undrar något finns jag på mobilen!
Xo C
Ps: Bilder tog inte då jag såg för jäklig ut, R sa hela tiden att jag skulle abrolut inte kolla på armen men nyfiken som jag var gjorde jag det och det var ingen vacker syn. Så nu hoppas jag att jag vaknar upp imorgon, alargin har lagt sig och benet och armen samt höften går att använda annars blir det sjukhuset nästa. ds.
Kommentarer
Trackback
